Ja till luciafirande!
Det är samma sak varje år, när adventstiden tar sin början. En efter en i min vänskapskrets på Facebook sprider bilder av ett luciatåg och två svenska flaggor, och rubriken ”Ja till luciafirande”.
Bilden med text och flaggor lades ursprungligen ut 2018 av den kristdemokratiske politikern Aday Bethkinne från Botkyrka. Han skrev då om en förskola i Motala som inte skulle ha luciafirande. Sedan har bilden fortsatt leva i sociala medier.
Jag blir lika upprörd varje gång denna bild sprids. Människor som i vanliga fall inte springer rasisternas ärende, låter sig fångas in i deras tankevärld. Men så tänker jag ett steg till, och inser att visst är våra helgtraditioner hotade. Men inte alls av den anledning som högertrollen i sociala medier försöker få oss att tro.
Jag upplever att allt för många svenskar okritiskt går runt med föreställningar att någon (troligen muslimer) aktivt jobbar med att motverka våra traditioner. Men den stora faran är snarare brist på tid och människors brist på engagemang.
Det finns en rädsla för att skapa tillfällen då barn exkluderas ur gemenskapen på förskolor och skolor. En rädsla jag upplever som överdriven.
Under mina år som lågstadielärare har det aldrig varit något barn som inte deltagit i luciatåg på grund av annan kulturell eller religiös bakgrund. I mina klasser har det funnits barn från bland annat Syrien och Somalia som varit lucia, tärna och stjärngosse.
En myt som sprids är att det finns förskolor eller skolor som inte tillåter pepparkaksgubbar i luciatåget för att det skulle vara rasistiskt. Är detta verkligen sant? Om det är så tycker jag att skräcken för att vara rasistisk snarare göder rasism.
Mäns våld mot kvinnor påverkar även luciatågen. Att kvinnor och barn måste hållas gömda och ha skyddad identitet försvårar organiserandet av firandet.
Ska barnet vara med eller inte? Ska det vara förbjudet att ta kort eller inte? Kommer någon att lägga ut bilder på sociala medier och röja barnets identitet?
Den största faran mot framtida luciatåg i skolan är ont om tid, eller snarare allt annat som måste göras. Jag tycker att det är oerhört ledsamt att den svenska skolan är så stressad och pressad, både för elever och personal.
Erfarna lågstadielärare säger att det inte går att träna in ett luciatåg i årskurs 3 för att det tar för mycket tid från ordinarie undervisning. Undervisningen behövs för att göra eleverna förberedda på de nationella proven i svenska och matematik, och för att hinna med det fastställda centrala innehållet i alla ämnen.
Ett annat hot mot luciatågen är att det är få gymnasieungdomar som deltar på skolans frivilliga övningar inför lucia. De har helt enkelt inte tid utan prioriterar det ordinarie skolarbetet. Förståeligt men en tråkig samhällstendens.
I flera kommuner har det under senare år inte varit möjligt att anordna luciatåg eftersom det inte har funnits någon som har velat anordna evenemanget.
I stället för att skriva i sociala medier, vill jag att människor går från ord till handling. Alla som vill fira lucia har möjligheter att själva anordna så många luciatåg de vill.
Jag har tillsammans med mina barn och min man lussat för släktingar, på sossemöten och i Equmeniakyrkan. Ingen har stoppat mig.
Jag tänker som privatperson och lärare fortsätta att sjunga både profana och kristna luciatågssånger, att dansa runt granen, klä ut mig till påskkärring och högtidlighålla andra högtider och traditioner.
Jag gör det för att jag vill men också för att det bland mycket annat står följande i Läroplanen, Lgr 22:
“Undervisningen i de samhällsorienterande ämnena ska behandla följande centrala innehåll i årskurs 1–3: Några högtider, symboler och berättelser inom kristendom, islam och judendom. Några berättelser ur Bibeln och deras innebörder.”
I läroplanen står följande om musikämnet för årskurs 1-3:
“Musik som knyter an till elevens vardagliga och högtidliga sammanhang, däribland nationalsången och några av de vanligaste psalmerna, samt inblickar i svensk och nordisk barnvisetradition.”
Jag önskar att 2024 blir ett år då goda krafter inte går rasisternas ärenden utan istället engagerar sig i sitt lokalsamhälle. Jag vill att 2024 blir ett år då luciatåg hos släktingar, på skolor och på arbetsplatser kan symbolisera att stressen och pressen i vardagen, på skolorna och på jobbet har lättat.
Karin Engdahl